Några säger att man blir kär när man träffar den rätte, sin själsfrände.
Andra säger att det har med den andres lukt att göra eller hur rolig och snygg personen är osv osv..
Det här tror inte jag ett skit på!!
Det finns ingen själsfrände.
Alla döljer sina lukter med parfym
och det är inte svårt att bli snygg när det finns botox, sillicon, bantningskurer, smink och hårförlängningar.

Nej, tro inte på det ni läser i tidningarna. Läs det här istället.

Jag är helt säker på att det beror på när man möter personen om man blir kär i människan eller inte.
Det behöver absolut inte vara min "typ" bara för att jag blir kär i honom/henne. Det där med "typ" det har med utseendet att göra och det är bara bullshit.
Känner man sig ensam och behöver lite uppmärksamhet, då blir man kär i den personen som ger en uppmärksamhet.
Det är ju så himla uppenbart så det är inte sant!
Känner man sig däremot glad och nöjd med allt, då spelar det ingenroll hur mycket uppmärksamhet man får. Man blir inte kär!
Det beror alltså på hur öppen man är, hur mycket man vill och vad man behöver just nu.

Har man däremot blivit kär, fastnat i träsket, då försvinner det inte bara sådär.
Då kommer man gå runt och hoppas och verkligen göra sitt bäst för att få till det. 
Förhoppningsvis blir man ilag med denna människa. Sen har man jätte trevligt o blablabla...
Men sen kanske det kommer ta slut efter ett tag.
När man inte har några känslor kvar så tänker man " Herregud, vilken idiot. Hur kunde jag vara kär i honom/henne? "  
Peronen är alltså inte min "typ" men han/hon gav uppmärksamhet vid rätt tillfälle.
När man har tänkt den där tanken då är man inte i behov av någon annan och man kommer inte bli kär, spelar ingenroll vem det är som försöker, det kommer inte funka.

Sen kan det ju vara tvärtom också.
Att man träffar någon snygg och verkligen perfekt människa men man blir inte kär. Det kan vara grymt irriterande!
Men då är man helt enkelt inte i behov av det.

När man är ilag med någon så är det samma sak. När man får den här känslan att man inte tycker det är kul längre och man vill vara själv ett tag. Då har behovet gått över.
Nu har man ett behov av att var ensam istället.
Det behöver inte ha något med den andre personen i föhållandet att göra. För om man har behovet av att vara med någon annan så kämpar man och tycker att den peronen är världens bästa även om han/hon är skit jobbig.

Det här har jag klurat ut själv och jag vet att det stämmer!
Jag lovar er, såhär är det!
Håll med mig då?!


Källor:
-Vet att vi läste om behov i psykologin men minns inte vad dom kallade det.
-Egna erfarenheter
-Allt skit prat i tidningar om lukterna och själsfrände.