.. kär.
okej!?
Kär är typ det värsta jag vet..
Visst, är grymt gulligt när alla andra är det. Bara jag slipper vara med.
Kärlek , uhhh..
Jag får en klump i magen bara jag tänker på det och jag blir extremt nervös.
Blir det minsta lilla seriöst kommer min överlevnadsinstinkt fram.
Svara inte vid sms eller samtal, träffa inte, hälsa endast ( inte ett ord mer ) osv..

Jag kan inte. Vet inte hur man gör/känner liksom..
Att bli kär innebär att man blir ledsen, sårad,
väldigt egoistisk emot familj och vänner, 
väldigt oegoistisk mot personen man är kär i,
helt sinnesförvirrad, svartsjuk och totalt besatt av någon annan.
Ni hör ju själva. Det är livsfarligt!
Jag tycker om folk. Det är så mycket lättare!
Inga skyldigheter eller rättigheter. Det är bara att vara..

Jag kämpar emot så gott jag kan vill jag lova.
Ibland är det tufft men jag får lov och säga att jag har fixat det ganska bra.
Har tappat koncentrationen nån gång men har funnit tillbaks. Skönt !

Är dock ganska svårt när man liksom blir indragen i denna smet utan att egentligen vilja.
Man vill ju inte såra någon annan. Någon krake som har tappat balansen och ramlat ner i smeten.
Usch, vad jobbigt! Vad gör man då?
Jag har kört stenhårt på att bara vara tyst. Vet inte vad jag ska svara så det är nog lika bra att jag fortsätter med att hålla tyst.
Hoppas verkligen det funkar för jag tror inte att jag är någon bra person att vara kär i.
Jag kommer nog inte göra någon speciellt glad.

Vad är det för fel med att bara tycka om? Öppet förhållande? Eller något liknande..
Skulle funka fint för mig.
Jag är usel på att vara kär helt enkelt..